4/03/2012
1/03/2012
12/17/2011
Fortsättning följer
Men det värsta, det är nästan hur fruktansvärt fult nya flytande Facebook och Google är. Jag står inte ut!! Ta mig tillbaka till tiden då frames var kutym eller åtminstone, låt det bli folkligt med retrointernet.
Ett inlägg om hur mycket jag hatar det jag älskar (internet)
Jag vill inte veta vad jag gjorde den 19 maj 2008. Jag vill inte veta att jag letade efter min mobilladdare den 17 juli 2007. Jag vill inte veta att jag åt nudlar med öl ca 140 av årets 365 dagar 2007, 2008 och 2009. Jag vill inte veta att det var "sådär" den 18 augusti 2009. Framförallt har ingen annan än jag någonting med detta att göra, förstår inte varför jag över huvud taget har delat med mig av denna nödvändiga information.
Timeline ger mig panikångest. Är jag 53 år gammal som inte vill dela med mig av allt åt alla? (Inte att förväxlas med det politiska slagordet. Där är vi fortfarande överens.) Är det faktumet att jag är 80-talist och inte 90-talist som gör att jag har så himla svårt för detta? Lite för gammal för "nya" internet? För fixerad vid att skönmåla bilden av mig själv men för politiskt korrekt för att vilja delta i denna virtuella skönhetsindustri? Jag är uppvuxen på norrländsk socialdemokrati, lågmälda "joo" och jante, inte individualistisk 90-talistisk Isabella Löwengrip stockholmska. Således finns det ingenting som driver mig nog mycket. Jag vill inte bygga ett varumärke men är för jante för att inte bry mig och jag vill inte syna mina sömmar och defekter mer än livet redan tillåter mig att göra.
Jag har heller inte klätt av mig naken publikt sedan det blev skamligt i mellanstadiet och jag planerar att hålla mig till denna diskretionens diskurs (tycka vad man vill om detta. Om jag om möjligt någon gång får nog av den, då tänker jag fläka ut min kropp för kung och fosterland på en stor jävla nudiststrand. Inte på facebook).
Jag tänker, jag tar bort mig själv (för den äldre generationen: inte att förväxlas med livet), närmar mig knappen men det går inte ty jag vill finnas till åtminstone lite i era ögon. Nu får jag vara, åtminstone 1 av 344 eller 1 av 763, inte 0. Att inte finnas till på facebook är detsamma som att inte finnas till över huvud taget. För hur snabbt skulle jag inte blekna ur era minnen om jag inte i likhet med "alla andra" i tid och otid tittade fram leéndes från ett iphone exponerat hipster-maticfotografi? Att ta bort mig själv från facebook vore att transformera Mia Miesenbergers familjealbum (http://lalettredelaphotographie.com/system/photos/20451/med_maria_miesenberger_flicka-jpg.jpg) från konsten till verkligheten 2.0.
Jag borde inte klaga. Jag visste att det var ett misstag redan när jag godkände nya timeline. Men mitt ego är alldeles för kåt på sig självt för att kunna låta bli att läsa biografin om mig, den virtuella upplagan sedan 2007. Finns det någon väg runt, har jag hetsat upp mig i onödan, finns det ett sätt att dölja timelinen igen, gå tillbaka till det som var, varat utan det som varit, och låtsas som om ingenting har hänt? Jag orkar inte leta mer ty jag orkar inte sitta så mycket som 1 sekund mer vid datorn. Detta låter ännu mer som någonting din mormor skulle säga men jag fattar inte vad ni vi gör vid datorn när det finns en hel jävla värld som bjuder på verklig taktilitet och doft. Ja, så säger jag och återgår till boken.
Jisses, ältar vi inte nog i det som varit redan som det är, måste facebook göra det åt oss också? Jag vill ju bara hålla kontakten. Och finnas litegrann.
Timeline ger mig panikångest. Är jag 53 år gammal som inte vill dela med mig av allt åt alla? (Inte att förväxlas med det politiska slagordet. Där är vi fortfarande överens.) Är det faktumet att jag är 80-talist och inte 90-talist som gör att jag har så himla svårt för detta? Lite för gammal för "nya" internet? För fixerad vid att skönmåla bilden av mig själv men för politiskt korrekt för att vilja delta i denna virtuella skönhetsindustri? Jag är uppvuxen på norrländsk socialdemokrati, lågmälda "joo" och jante, inte individualistisk 90-talistisk Isabella Löwengrip stockholmska. Således finns det ingenting som driver mig nog mycket. Jag vill inte bygga ett varumärke men är för jante för att inte bry mig och jag vill inte syna mina sömmar och defekter mer än livet redan tillåter mig att göra.
Jag har heller inte klätt av mig naken publikt sedan det blev skamligt i mellanstadiet och jag planerar att hålla mig till denna diskretionens diskurs (tycka vad man vill om detta. Om jag om möjligt någon gång får nog av den, då tänker jag fläka ut min kropp för kung och fosterland på en stor jävla nudiststrand. Inte på facebook).
Jag tänker, jag tar bort mig själv (för den äldre generationen: inte att förväxlas med livet), närmar mig knappen men det går inte ty jag vill finnas till åtminstone lite i era ögon. Nu får jag vara, åtminstone 1 av 344 eller 1 av 763, inte 0. Att inte finnas till på facebook är detsamma som att inte finnas till över huvud taget. För hur snabbt skulle jag inte blekna ur era minnen om jag inte i likhet med "alla andra" i tid och otid tittade fram leéndes från ett iphone exponerat hipster-maticfotografi? Att ta bort mig själv från facebook vore att transformera Mia Miesenbergers familjealbum (http://lalettredelaphotographie.com/system/photos/20451/med_maria_miesenberger_flicka-jpg.jpg) från konsten till verkligheten 2.0.
Jag borde inte klaga. Jag visste att det var ett misstag redan när jag godkände nya timeline. Men mitt ego är alldeles för kåt på sig självt för att kunna låta bli att läsa biografin om mig, den virtuella upplagan sedan 2007. Finns det någon väg runt, har jag hetsat upp mig i onödan, finns det ett sätt att dölja timelinen igen, gå tillbaka till det som var, varat utan det som varit, och låtsas som om ingenting har hänt? Jag orkar inte leta mer ty jag orkar inte sitta så mycket som 1 sekund mer vid datorn. Detta låter ännu mer som någonting din mormor skulle säga men jag fattar inte vad ni vi gör vid datorn när det finns en hel jävla värld som bjuder på verklig taktilitet och doft. Ja, så säger jag och återgår till boken.
Jisses, ältar vi inte nog i det som varit redan som det är, måste facebook göra det åt oss också? Jag vill ju bara hålla kontakten. Och finnas litegrann.
12/11/2011
Läget
Det blir inget London, Manchester, Seoul eller whatever. Jag ska till Malmö. Detta känns fantastiskt fint om än en underlig omväxling. Åker och pluggar i annat land och ny stad, åker hem för mitt utbyte. Kände mig till en början lite beklämd över att jag gjorde ett sådant tråkigt val men dels får man vara tråkig och framförallt insåg jag att jag inte alls är tråkig, jag har valt efter skola. Tror att Malmö Konsthögskola slår både Camberwell och Manchester Metropolitan University. Det ska bli rätt fint och lite underligt att åter passera Möllevångstorget i tid och otid.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
